Runeberg, J. L.: Paavo gazda (Bonden Paavo Magyar nyelven)

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Och han bodde där med barn och maka,

åt i svett sitt knappa bröd med dessa,

grävde diken, plöjde opp och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slet sitt hår och sade:

»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,

tagom staven! Gud har oss förskjutit;

svårt är tigga, men att svälta värre.»

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

jag skall gräva dubbelt flera diken,

men av Herren vill jag vänta växten.»

Hustrun lade hälften bark i brödet,

gubben grävde dubbelt flera diken,

sålde fåren, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men med den flöt intet bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slog sitt bröst och sade:

»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,

låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!

Svår är döden, men att leva värre.»

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet,

jag vill gräva dubbelt större diken,

men av Herren vill jag vänta växten.»

Hustrun lade dubbelt bark i brödet,

gubben grävde dubbelt större diken,

sålde korna, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men med den flöt intet bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs intet ned av axen;

hösten kom, och kölden, långt från åkern,

lät den stå i guld och vänta skördarn.

Då föll Paavo på sitt knä och sade:

»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»

Och hans maka föll på knä och sade:

»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»

Men med glädje sade hon till gubben:

»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!

Nu är tid att leva glada dagar,

nu är tid att kasta barken undan

och att baka bröd av råg allena.»

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker!»

Fent a saarijärvi ősvadonban

élt fagyos tanyáján Paavo gazda.

Küszködött, égett kezén a munka,

ám az Úrtól várt földjére áldást.

Gyermekével s asszonyával élt ott,

kínnal szerzett gyér sovány-kenyéren,

árkot ásott, szántott és vetett s várt.

Megjött a tavasz, a hó elolvadt

s hólé elsodorta fél vetését;

jött a nyár, jégzáporok zuhogtak

s a ringó vetés felét lezúzták;

ősz jött s elfagyott, mi megmaradt még.

Haját tépve jajgatott az asszony:

„Paavo, Paavo, átokvert öreg te,

koldusbot vár: elhagyott az Isten:

rossz koldulni, - éhenhalni szörnyűbb”.

Paavo, kézenfogva asszonyát, szólt:

„Megpróbál, de el nem hágy az Isten.

Felerész fakérget tégy a lisztbe,

én ezentúl még több árkot ások,

ám az Úrtól várom majd az áldást”.

Felerész kéreg sült a kenyérbe,

kétszer annyi árkot vájt a gazda,

juha árán vett rozsot, vetett s várt.

Megjött a tavasz, a hó elolvadt

s megmaradt: vetés és porhanyó föld;

jött a nyár, jégzáporok zuhogott

s a ringó vetés felét lezúzták;

ősz jött s elfagyott, mi megmaradt még.

Haját tépve jajgatott az asszony:

„Paavo, Paavo, átokvert öreg te,

haljunk meg, hisz elhagyott az Isten!

Rossz meghalni, ámde élni szörnyűbb”.

Paavo, kézenfogva asszonyát szólt:

„Megpróbál, de el nem hágy az Isten.

Kétszer annyi kérget tégy a lisztbe,

én meg duplaszéles árkot ások,

ám az Úrtól várom majd az áldást”.

Kétszeres kéreg sült a kenyérbe,

duplaszéles árkot vájt a gazda,

marha árán vett rozsot, vetett s várt.

Megjött a tavasz, csordult a hólé

s ár nem vitt el sem vetést, se földet;

jött a nyár, jégzáporok zuhogtak

s a ringó vetést le nem tiporták;

ősz jött, ám a fagy távol maradt és

sarlót várt a hullámzó arany-dísz.

Paavo gazda térdre rogyva mondta:

„Megpróbál, de el nem hágy az Isten”.

Térdrehullt az asszony is, míg így szólt:

„Megpróbál, de el nem hágy az Isten”.

Agg társához szólt szelíd mosollyal:

„Paavo, Paavo, kapj sarlóra vígan,

felvirradtunk boldogabb napokra,

sutba dobjuk most már a fakérget

s étkünk tiszta rozsból sült kenyér lesz”.

Paavo, kézenfogva, asszonyát, szólt:

„Asszony, asszony, elbuknánk a próbán,

éhező testvért ha cserben hagynánk:

Felerész kérget süss a kenyérbe:

elfagyott a szomszédunk vetése!”