Runeberg, J. L.: Vårt land

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

Ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

Mer älskad än vår bygd i nord,

Än våra fäders jord.

 

Vårt land är fattigt, skall så bli

För den, som guld begär.

En främling far oss stolt förbi:

Men detta landet älska vi,

För oss med moar, fjäll och skär

Ett guldland dock det är.

 

Vi älska våra strömmars brus

Och våra bäckars språng.

Den mörka skogens dystra sus,

Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.

Allt, allt, vad här som syn, som sång

Vårt hjärta rört en gång.

 

Här striddes våra fäders strid

Med tanke, svärd och plog.

Här, här, i klar som mulen tid.

Med lycka hård, med lycka blid.

Det finska folkets hjärta slog.

Här bars vad det fördrog.

 

Vem täljde väl de striders tal.

Som detta folk bestod.

Då kriget röt från dal till dal.

Då frosten kom med hungers kval.

Vem mätte allt dess spillda blod

Och allt dess tålamod?

 

Och det var här det blodet flöt,

Ja, här för oss det var,

Och det var här sin fröjd det njöt,

Och det var här sin suck det göt.

Det folk som våra bördor bar

Långt före våra dar.

 

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

Här är oss allt beskärt;

Hur ödet kastar än vår lott.

Ett land, ett fosterland vi fått,

Vad finns på jorden mera värt

Att hållas dyrt och kärt?

 

Och här och här är detta land.

Vårt öga ser det här,

Vi kunna sträcka ut vår hand

Och visa glatt på sjö och strand

Och säga: se det landet där.

Vårt fosterland det är.

 

Och fördes vi att bo i glans

Bland guldmoln i det blå,

Och blev vårt liv en stjärnedans.

Där tår ej göts, där suck ej fanns.

Till detta arma land ändå

Vår längtan skulle stå.

 

O land, du tusen sjöars land,

Där sång och trohet byggt,

Där livets hav oss gett en strand,

Vår forntids land, vår framtids land.

Var för din fattigdom ej skyggt.

Var fritt, var glatt, var tryggt.

 

Din blomning, sluten än i knopp,

Skall mogna ur sitt tvång;

Se, ur vår kärlek skall gå opp

Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.

Och högre klinga skall en gång

Vår fosterländska sång.

Hazánk, hazánk, te drága szó,

Zendülj az ajkakon!

Nincs bérc, egekre felnyúló,

Se völgy, se part oly bájoló

Sehol, mint itten északon,

Öledben, ősi hon.

 

Hazánk szegény, de hadd legyen

Annak, ki kincsre vágy.

Hadd vesse meg az idegen,

De mi szeretjük mind híven:

E sziklatáj, ezernyi láp

Nekünk tündérvilág.

 

Oly kedves a sellők zaja

S az ér a völgy ölén,

Sötét fenyőink sóhaja,

A fényes nyári éjszaka;

Itt szívderítő érzemény

Minden, mi dal, mi fény.

 

Apáink itt harcoltanak,

Kezükbe kard, eke,

Ború volt vagy sütött a nap,

Szerencsében s balsors alatt

A finn nép egyként éreze

Nem rendült meg szíve.

 

S ki festhetné a sok viszályt,

Melyet e nép megért,

Midőn ellen tiprá honát,

S éhség, fagy kínja járta át?

Ki mérné föl a szenvedést

S mit hullatott, a vért?

 

S a vér, mit bőven hullatott

Értünk folyt gazdagon.

Öröm virága itt nyílott,

Itt érze bút és bánatot;

Övé volt munka, fájdalom

Sok hosszú századon.

 

Áldás és boldogság nekünk

Ittlétünk perce mind;

Bár zord legyen az életünk,

Ez a hazánk, szülőhelyünk.

A földtekén ily drága kincs,

Mint e hely, semmi nincs.

 

És most ím előttünk láthatunk

Egy téres tartományt;

Kitárhatjuk felé karunk,

Tavaira mutathatunk

És boldogan mondhatja szánk:

Ez itt a mi hazánk.

 

S ringasson bár fény, kényelem

Arany-felhők alatt,

S életünk örök vígság legyen,

Melyben panasz, könny nem terem,

Ez a sovány föld az marad,

Hová vágyunk ragad.

 

Óh föld, ezer tó földje te,

Dal s hűség honja vagy;

Te vagy a révpart enyhelye,

Múltunk, jövőnk ígérete.

Légy bár szegény, gondot nem ad,

Csak boldog légy s szabad.

 

Kinyílik egykor, érzem én

Virágod bimbaja.

Szeretetünk örök tüzén

Fakad számodra üdv, remény:

Fennen csapong még valaha

A mi hazánk dala!