Andersson, Dan: Dal (Visa in Hungarian)

Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar våta av dagg i natten.
 
Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och gäddorna jaga.
Där vart den en visa som sjöng sig själv,
en vildes rus och en spelmans saga.
 
Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.
 
Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.

Tavasszal ébredt föl bennem a szerelem,
s fülelve a parton a hullám játszi beszédét,
lopózva éji harmatos füveken
ízleltem az ifjúság erdei mézét.
 
A Paiso folyónál gyújtott föl a szerelem,
hol lazac és csuka csobban a part peremének,
s egy dal bomlott szét akkor a vizeken,
valami mámorító, szép regös ének.
 
Azóta fellobban a vérem minden tavaszon,
mintha egészen újjáforrni akarna,
a dal száll részegen és szilajon
s kigyúl a mennybolt, ég a hegyalja –
 
de szeretni többé nem fogok soha úgy,
ahogy a Paiso mentén a rózsák közt szerettem,
szerelmem őszbe borult, üszkére hamu hullt,
s erdei mézet sem lelek éjjel a vén ligetekben.