Ez az oldal sütiket használ

A portál felületén sütiket (cookies) használ, vagyis a rendszer adatokat tárol az Ön böngészőjében. A sütik személyek azonosítására nem alkalmasak, szolgáltatásaink biztosításához szükségesek. Az oldal használatával Ön beleegyezik a sütik használatába.

Martinson, Harry: Aniara (részletek) (Aniara (detaljer) Magyar nyelven)

Martinson, Harry portréja
Tandori Dezső portréja

Vissza a fordító lapjára

Aniara (detaljer) (Svéd)

12
Orkestern spelar fancies och vi dansar ut.
Den flicka jag för runt är absolut.
Hon är en flicka ifrån Dorisburg,
men fast hon dansar här sen flera år
i Aniaras danshall säger hon rent ut
att hon för sin del inte alls förstår
att finna någon skillnad på den yurg
som dansas här och den i Dorisburg.

Och när vi dansa yurgen står det klart
att allt som heter yurg är underbart
när Daisi Doody vrider sig i yurg
och jollrar slangen ifrån Dorisburg:

du gammar ner dej och blir jail och dori.
Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.
Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.

Och lustigt gungar yurgen, jag förvillas
den sorg jag vårdar hotar att förspillas
hos detta mänskobarn som fyllt av yurg
slår dödens rymd med slang från Dorisburg.

13
På sjätte året Aniara drog
med oförminskad fart mot Lyrans bild.
Chefsastronomen höll ett föredrag
för emigranterna om rymdens djup.
I handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.
Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

*

Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från mimahallen till de röda ljusen
till danssalongen, finner Daisi där.
Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång i ett hårigt sköte
där dödens kalla klarhet inte är.
Där finnes livet kvar i Mimas salar
i Daisis sköte lever Doris dalar
när i varandra utan köld och fara
vi glömmer rymderna kring Aniara.

26
Den stenstumt döve började att skildra
det värsta ljud han hört. Det hördes inte.
Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder
kom som ett sus av sorgsen säv, det sista –
när fototurben sprängde Dorisburg.
Det hördes inte, slutade den döve.
Mitt öra hann ej vara med
när själen söndersprängdes,
när kroppen sönderslängdes
när en kvadratmil stadsmark vrängde
sig ut och in
då fototurben sprängde
den stora stad som hetat Dorisburg.

Så talade den döve som var död.
Men då det sagts att stenar skola ropa
så talade den döde i en sten.
Han ropade ur stenen: kan ni höra.
Han ropade ur stenen: hör ni inte.
Jag kommer ifrån staden Dorisburg.

Sen började den blinde att berätta
om det ohyggligt starka skenet
som bländat honom.
Han kunde inte skildra det.
Han nämnde bara en detalj: han såg med nacken.
Hela huvudskålen blev ett öga
som bländades utöver sprängningsgränsen
lyftes och for bort i blind förtröstan
på dödens sömn. Men den blev ingen sömn.

Och just i detta liknar han den döve.
Och då det sagts att stenar skola ropa
så ropar han ur stenar med den döve.
Så ropar de ur stenar med varandra.
Så ropar de ur stenar med Kassandra.

Till miman rusar jag som om jag kunde
det hemska dådet hejda med min nöd.
Men miman visar allt, omutligt klar
till sista bilden tar den brand och död
och vänd till passagerarna jag ropar
min smärtas smärta över Doris död:

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

När det behövs ser ändå ingen klart.
Nej, bara när det gällde att slå ner
och arma ut vad hjärtat sammanspart
av dröm att leva på i onda kalla år.

Då bländas miman av ett blixtblått sken
och jag blir stum för det som övergår
den arma Jorden, hitåt skenet slår
in i mitt hjärta som ett öppet sår.
Och jag den trogna mimans blå liturg
i isat blod det onda budet får
att Doris dog i fjärran Dorisburg.

 
Aniara. En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).
Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen.



FeltöltőP. T.
Az idézet forrásahttp://litteraturbanken.se

Aniara (részletek) (Magyar)

12. ének
Táncolni kezdünk; fancyt tép a zenekar.
A lány, akivel pörgök, bomba csaj.
Szülővárosa, mondja, Dorisburg,
s bár évek óta táncol itt, Aniara
tánctermében, ha őszinte akar
lenni, mégis meg kell vallania,
frankón egyforma az itteni jurg
meg az otthoni à la Dorisburg.

S megérted, ha a jurgot járhatod,
hogy minden, ami jurg, csodálatos;
ha Daisy Doody vonaglik s riszál,
jurg-zsargonban Dorisburg szlengje száll:

züllődz csak, Csövi, dzsél leszel és duri!
Dikázd a Daisyt! Sosem ülök luri
- csücsörít -, nálam egy csedvik se nyugi.
Zsámbékom zsibong vlammban és gondelben
a dejdem gander és rondel a fejdem,
táriszban glandol jondelem és deldem.

S leng a jurg jondel-kótyagosítóan.
Félek, búmat gonddal hiába óvtam,
e leányzótól jurggal megtelik,
szleng csapkodja a halál tereit.

13. ének
Repült Aniara hatodik éve
a Lyra felé lankadatlanul.
Az emigránsoknak az űri mélyről
beszédet tartott a főasztronómus.
Szép üvegserleget tartott kezében:

Lassan sejteni kezdjük, hogy az űr,
melyben száguldunk, korántsem olyan,
amilyennek földi fantáziánk
hitte, felcicomázgatva az „űr" szót.
Sejteni kezdjük már, hogy tévedésünk
veszélyesebb, mint eleinte véltük;
hogy jámbor naivitás a tudás,
mely korlátolt szemléletünk jegyében
struktúrát képzelt a Rejtélynek. Immár
sejtjük: az „űr" s Aniaránk hajó-
testét övező kristálytisztasága:
szellem, megfoghatatlan és örök,
és mi e szellem tengerébe vesztünk.
Amiben űrhajónk, Aniara
száguld: anyag, de nincs agykoponyája,
nincs agyállománya, agyállomása.
Amiben szállunk: létezik, de a
gondolat útjaihoz nem kötődik;
szellem, több, mint a gondolat világa.
Így Istenen, Rejtélyen és Halálon
át száguld űrhajónk cél- s nyomtalan.
Bárcsak visszatérhetnénk bázisunkra,
látván már, űrhajónk mi: buborék,
Isten szellem-üvegében robogva.

Elmondom, mit hallottam az üvegről,
s akkor megértitek. Minden üvegben,
mely elég hosszan érintetlen áll,
elmozdul egy buborék s végtelen
lassan elindul egy más-pont felé
az üveg testében, és ezer év:
s a buborék bejárta üvegét.

Épp ez történik a végtelen űrben,
hol ívet fényév-mélyek torka von
Aniaránk buboréka köré
vándorútján. Mert sebesen robog bár,
gyorsabban, mint bármely bolygó-rokon,
sebessége űri mérték szerint,
úgy véljük, pontosan akkora, mint
a buboréké az üveg-kupában.

*

Világos beszéd. Futok fogvacogva
a míma-teremből a tánc-szalonba
vörös fényében Daisyt ott találom.
Találkát óvó ölétől esengek,
talán bozontos mélyébe beenged,
távoztatván hideg fényű halálom.
Mima-termekben már csak itt van élet,
Doris-völgyek Daisy ölében élnek;
vészt s fagyot űzni egymásba merülve
nem gondolunk az Aniara-űrre.

26. ének
A süket (néma-kő-süket) leírta
a legszörnyűbb hangot. Nem volt hallható.
Csak szomorú sás-susogás, a legutolsó,
amikor dobhártyája megrepedvén
Dorisburg elpusztult a fototurbtól.
Nem hallatszott, végezte a süket.
Túl lassú volt ahhoz a fül,
amikor szétrobbant a lélek
s repült a test, az összetépett,
s egy négyzetmérföldnyi város-talaj
színe fonákra fordult,
és szétrobbantotta a fototurb
a várost,-mely valaha Dorisburg volt.

Így szólt a süket, így szólt - a halott.
De írva vagyon: kiált majd a kő,
ezért hát egy kőből szólt a halott.
Halljátok? - ezt kiáltotta a kőből.
Nem halljátok? - kiáltotta a kőből.
Dorisburg városából jövök én.

Utána a vak kezdett el mesélni
az iszonyúan erős ragyogásról.,
melybe belevakult.
Nem tudta leírni. Egy részletet
említett csak: a nyakszirtjén át látott.
Egyetlen szemmé vált a koponyája,
s vak lett, megpattanáson-túli vak,
felszállt és sodródott vak bizalommal
a halál álom-habján. De nem lett álma.

Épp ebben hasonlított a sükethez.
S mert írva vagyon: kiált majd a kő,
kiált ő is, mint a süket, a kőből.
Kőből a vak felel kő-néma hangra.
Kiáltozik a kőből két Kasszandra.

Mintha kínom véget vethetne az
iszonynak, a mímához rohanok.
De a míma könyörtelen-világos
képén tűzvész, halál végiglobog,
én meg az utasok felé kiáltom
kínjaim-kínját, hogy Doris halott:

Mert van oltalom minden létező
ellen, legyen tűz-, víz-, fagykár, vihar -
eltöprenghetsz a változatokon:
az ember ellen nincsen oltalom.

Ha látni kell, ki látja tisztán tetteit?
Nem! akkor lát csupán, ha álmokat
tiporhat-tékozolhat: azt, amit
a szív hideg, gonosz évekre tartogat.

Most a mímát villámkék fény vakítja.          
Mi sújt, szegény Föld! Belenémulok.           
Felém csap a fény, kése megforog,   
szívembe nyílt sebet hasítva. 
S engem, hű míma, kék liturgusod,  
jéggé dermedve ér a szörnyű hír: a   
messzi Dorisburgban Doris halott.    

 
Az Aniara (az eredeti teljes cím svédül: Aniara, en revy om människan i tid och rum: Aniara, a térben és időben élő emberről szóló revü) Harry Martinson svéd szerző 103 énekből álló tudományos-fantasztikus verses eposza. A mű feltehetőleg jelentősen hozzájárult ahhoz, hogy Martinson 1974-ben megkapta az irodalmi Nobel-díjat (Eyvind Johnsonnal megosztva).
Az Aniara 1956-ban jelent meg. A könyvben a szerző természettudományos érdeklődése is tükröződik, de mindenekelőtt az egyedi ember és a teljes emberiség sorsának metaforikus, egzisztenciális leírásaként fogható fel. Martinsson szuggesztív nyelvi leleményekkel írja le a jövőbeli tudományos, technikai és társadalmi viszonyokat és egyben egy sajátos költői töltést is ad a művének.



FeltöltőP. T.
Az idézet forrásaT. D.

minimap