Om det fanns telefon i närheten
skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus
och begära råd som ingen kunde ge
eller vi skulle kunna tillkalla en läkare
som ingenting kunde uträtta.
Om vi hade tillgång till en bår
skalle vi kunna forsla fram den sjuke till en väg
där det kunde komma en bil
om inte bensinen gick åt till bombplanen
eller en bondkärra
om inte böndernas hästar hade rekvirerats för kriget.
En nödfallsbår av några rockar och ett par grenar
skulle vi nog ha kunnat åstadkomma
om någon av oss hade haft en rock eller en filt.
Om vi hade haft en bår
och det hade tjänat något till med läkarvård
skulle vi ha fattat den sjuke från den friska sidan
om han hade haft någon frisk sida.
Vi skulle ha bäddat under honom med gräs och kuddar
och gett honom ett upphöjt läge.
Eftersom han har skador i bakhuvudet nacken och ryggen
skulle vi ha lags honom i sidoläge
och stoppat om honom med halm
utan att trycka eller förorena såret
Eftersom han har skador på bröstet
skulle vi ha placerat honom i halvsittande ställning
med stöd för ryggen.
Eftersom han har skador på buken
skulle vi ha lagt honom på ryggen.
Eftersom han har sår både på tvären och längden
skulle vi både ha krökt hans ben i knän och höfter
och låtit dem ligga utsträckta.
Vi skulle ha burit honom
i otalet och ytterst varsamt som instruktionerna föreskriver
med huvudet högst och fötterna högst
eftersom fallet fordrar bådadera.
Men nu finns det inte någon bår
inte någon väg inte någon bil inte någon kärra
vi har inte tillgång till telefon
till läkare eller till sjukhus
gasbindorna är slut
och vi har inte någon övning i förbandsläggning.
Dessutom är fallet redan i och för sig hopplöst
blodförlusten är för stor
såren för djupa
smärtorna för våldsamma.
Och om vi trots allt ville hjälpa
skulle kvastar av kulsprutekulor sopa oss undan
lite morfin åt den döende
skulle vi nog annars ha kunnat kosta på oss.
Om liket ska vi emellertid slåss
om rätten att begrava
den västerländska kulturens
stympade lemmar.