József Attila: Mama

Már egy hete csak a mamára
gondolok mindíg, meg-megállva.
Nyikorgó kosárral ölében,
ment a padlásra, ment serényen.

Én még őszinte ember voltam,
ordítottam, toporzékoltam.
Hagyja a dagadt ruhát másra.
Engem vigyen föl a padlásra.

Csak ment és teregetett némán,
nem szidott, nem is nézett énrám
s a ruhák fényesen, suhogva,
keringtek, szálltak a magosba.

Nem nyafognék, de most már késő,
most látom, milyen óriás ő –
szürke haja lebben az égen,
kékítőt old az ég vizében. 

Var veckodag på mamma jag tänkt.
Var promenad jag stannar och tänkt.
Hur med en knarrig korg i sin famn
med tvätten upp på vinden hon sprang.

Den tiden var jag fri som ett barn,
jag stamplade och skrek som ett barn:
tag mig i stället, lämna vår tvätt
åt andra! Mig i tvättkorgen sätt!

Hon lyfte korgen utan ett ord,
såg bort och sade inte ett ord,
snart tvärtom svängde skinande ljus,
den nästan sjöng högst upp i vårt hus.

Det är försent att sörja det där,
nu ser jag klart hur väldigt hon är.
I himlen fladrar grått hennes hår,
hon sköljer själv sin tvätt i det blå.