Bergman, Bo: Az ötödik felvonás után (Efter femte akten Magyar nyelven)

Det blir så mörkt på scenen där vi spelat.

Vi äro dockor, dockor är publiken.

Ett stormlifs lust och ångest ha vi delat,

och ekot darrar än af slutrepliken.

Nu komma alla råttor med kritiken

och tassla om, hur dramat blef förfeladt.

Vi stänga dörren till kulissens riken,

och världen får som världen en gång velat.

Så gå vi hvar till sitt, och natten stiger

som ett omätligt grafhvalf i det höga.

Min rygg är böjd och slocknadt är ditt öga.

I frusen stillhet allt omkring oss tiger.

Vi höra blott, där lutade vi vandra,

hur våra hjärtan ropa på hvarandra.

A színpadon süket sötétség támad.

Bábúk vagyunk, s a publikum is bábú.

Elillan az öröm, kihűl a bánat,

s a finálé a kulisszák alá bú.

Aki akar, most tombolhat vagy hányhat.

Előtülekszik a harapós vágyú,

kritikusi szemléletű patkányhad,

s utánunk hörren-dörren, mint egy ágyú.

Szétszéledünk, s az éj kriptája roppant

gyomrába falja tönkrehajszolt testünk.

Egy hát legörbedt és egy szem kilobbant.

A mozdulatlan csend mélyére estünk.

Csak egy hang szól e vak sikátorokban:

ahogy sóvárgó szívünk összedobban.