Karlfeldt, Erik Axel: Útrakelés (Uppbrott Magyar nyelven)

De svarta skogarna mumla
som psalmsång kring fädernas lutande kors,
och dovt som en vakande humla
bak åsarna tonar Avesta fors.
Än vindspelet knarrar vid gruvan
och släggorna picka på hällarnas järn,
men spoven sover på tuvan,
och änderna hvila på hvilande tjärn.
 
Nu ville jag girigt samla
all nejdens drömmande fägring och sång
och minnena, unga och gamla,
som sjunga i natt liksom livet en gång,
nu ville jag dofterna fånga
som välla ur vårnattens jäsande brygd,
och föra dig med på min långa,
min ovissa väg, du min Folkarebygd!
 
Jag går mellan lärkors nästen,
jag följer din ström, som i saktmod och ro,
går fram mellan klippornas fästen
och sandiga brinkar, där svalorna bo.
Frid hägnar de vänliga Dalar,
men stenen står hög vid Brunnbäcks älv
och stolt i sin stumhet talar
om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

Zeng-zúg a rengeteg erdő mélye,
akár vénemberek zsoltáros kara,
és mint egy felriadó raj méhe,
zümmög a messzi Avesta folyama.
A szél egy bánya torkába torpan,
távol pörölyök nyögetik a vasat,
de a tó partján egy zsenge bokorban,
alszik a néma szalonkacsapat.
 
Csokorba szedem most fürge kézzel
a táj minden szép, régi dalát,
emlékeit, hogy visszaidézzem
éjente a múltak hangulatát.
Dús illatokat szívok magamba,
tavaszt, mely a földből lengve kiszáll,
viszlek magammal hosszú utakra,
keserves utakra, öreg honi táj!
 
Pacsirtafészkek közt visz az ösvény,
a folyó mentén csend és nyugalom,
majd szikla vet árnyat az ég ezüstjén,
majd fecskelakta homokhalom.
Békés táj a Dalarna vidéke –
de a kőszál a Brunnbäck partjainál,
kémlelve-figyelve viharra-veszélyre,
némán, büszkén, biztosan áll.