Lagercrantz, Olof: Sparvhök

En morgon flög en sparvhök in i ladan och blev fast
och slagen med en tjuga* tills den smala ryggen brast.
Vi pojkar tog den i vår hand; och fast den ren var död
så slog vi den mot väggen hårt att plankan lyste röd.
Och tarmarna kom ut till slut, vi bara slog och slog
i raseri, i kramp och nöd och kunde ej få nog.
Vi svindlade till sist och föll och reste oss på nytt
och hela jorden gungade och livet var förbytt.
Då hände det - jag vet ej hur - men vingen bredde ut
sin solfjäder på golvets boss och raserit tog slut.
Jag såg hur vacker vingen var, fintecknad, smal och grå
och vattrad som en torvkanal när vinden ligger på.
Jag vaknade som ur en dröm och gick min väg och grät.
För fågelns skull? För vingens skull? Det är en hemlighet.
 
 
*tjuga = högaffel, inte en sedel

Egy reggel karvaly szállt a csűrbe, s elfogták szegényt,
és vasvillával összetörte csontját egy legény.
Mi gyermekek kezünkbe vettük, s mert kimúlt hamar,
a falhoz csapkodtuk keményen, s véres lett a fal.
És végül bele is kiomlott, s vertük csak vadul,
görcsösen és őrjöngve, és dühünk nem csillapult.
Elájultunk, elestünk és felugrottunk megint,
úgy láttuk, a világ forog s a föld hánykódik, ing.
Ekkor történt - hogy? nem tudom - a szárny kitárta nagy
nap-tollait a pelyva közt, s a téboly megszakadt.
S láttam, mily szép a szürke szárny, lágy rajzu és csekély,
és cirmos, mint tó színe, hogyha rásuhint a szél
S futottam el zokogva, mint ki álomból riad.
Örök titok: szegény madár vagy a szép szárny miatt?