Lagerlöf, Selma: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (detalj)

Pojken

Tomten. Söndag 20 mars.

Det var en gång en pojke. Han rar så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar till på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv. Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom.
»Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig,» sade han, »så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma. Vill du lova, att du gör det?»
»Ja,» sade pojken, »det kan jag väl göra.» Och han tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.
Pojken tyckte, att han aldrig hade sett mor så fortfärdig, i ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i evangelieboken och lade den bredvid postillan. Sist drog hon fram till bordet den stora länstolen, som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs prästgård förra året, och där eljest ingen amian än far fick sitta.
Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den där uppdukningen, för han ämnade inte Läsa mer än en eller annan sida. Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med sträng röst:
»Kom nu ihåg, att du läser ordentligt! För när vi kommer tillbaka, ska jag förhöra dig på varenda sida, och har du då hoppat över någon, så går det inte väl för dig.»
»Predikan är fjorton och en halv sida,» sade mor liksom för att råga måttet. »Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.»
Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. »Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de är borta,» tänkte han.
Men far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig till något, utan i stället voro de ganska bedrövade. De voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och gäss. Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade haft sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig, att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor.
»Måtte Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!» sade mor. »Annars blir han till en olycka för både sig själv och oss.»
Pojken stod en läng stund och funderade om han skulle läsa predikan eller inte. Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var det bäst att vara lydig. Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa. Men då han hade hldlit på en stund med att rabbla upp orden halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och han märkte, att han nickade till.
Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gäng. Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten.
Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och gässen gingo på gården, och koma, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till ett ramande.
Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen.
»Nej, jag vill inte sonma,» tänkte han, »för då hinner jag inte igenom det här på hela förmiddagen.»
Men hur det var, så somnade han.
Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig.
På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte huvudet, råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.
Det var så, att mor ägde en stor, tung, järnbeslagen ekkista, som ingen annan än hon själv fick öppna. Där förvarade mor allt det, som hon hade ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om. Där lågo ett par gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol och pärlbesatt bröstsmäck. Där funnos stärkta, vita huvudklutar och tunga silversöljor och kedjor. Folk ville inte gå med sådant nu för tiden, och mor hade flera gånger tänkt på att göra sig av med de gamla sakerna, men så hade hon inte haft hjärta till det.
Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade stängt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.
Han blev riktigt hemsk till mods. Han var rädd för att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln.
Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten. Han såg och såg och ville inte tro sina ögon. Men det där, som till en början var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red grensle över kistkanten. 

A törpe

Vasárnap, március 20.

Volt egyszer egy fiú. Olyan tizenkétéves-forma, hosszú, sovány és szöszhajú. Sok hasznát nemigen látták, főképpen aludni és enni szeretett, no meg – rossz fát tenni a tűzre.
Egy vasárnap reggel szülei a templomba készültek, ő meg ingujjban ült az asztaltetején, és arra gondolt, hogy ez így éppen jól adódik: apja, anyja elmennek, és ő egész délelőtt a maga ura lesz. „Leakasztom apám puskáját, és lövöldözök majd!” – gondolta. Az apja már indulni akart, de mintha kitalálná a gondolatát, a küszöbön hátrafordult, és odaszólt neki:
– Ha már a templomba nem jössz velünk, legalább a prédikációt elolvashatnád itthon.
– Jó, majd elolvasom – felelte a gyerek, és magában persze azt gondolta, hogy úgyse olvas többet, mint amennyi jólesik.
Az anyja tüstént a könyvespolcnál termett, leemelte Luther prédikációskönyvét, felütötte az aznapi prédikációnál, és úgy tette az asztalra, még a nagy karosszéket is odahúzta, pedig abba máskor nem ülhetett senki, csak az apja.
A gyerek nézte a nagy készülődést. „Kár ennyit fáradni, hisz legfeljebb egy-két lapot olvasok” – gondolta, de az apja megint mintha belelátott volna a fejébe, szigorúan mondta:
– És rendesen olvasd ám! Mikor hazajövünk, kikérdezlek, és ha látom, hogy átugrottal egy részt, jaj neked!
Végre-valahára elmentek. Nils az ajtóból utánuk nézett, és dohogott magában, amiért így kifogtak rajta. „Most persze dörzsölik a kezüket,és örülnek, hogy ezt ilyen jól kieszelték. Itt csücsülhetek a prédikációval egész délelőtt, amíg oda lesznek.”
De szülei – Holger Nilsson meg a felesége – bizony nem örültek, sőt inkább nagyon is bánkódtak. Szegény zsellérek voltak, a telkük alig nagyobb egy gyümölcsösnél. Mikor odaköltöztek, mindössze is egy malacot meg pár tyúkot tudtak etetni, de szorgalmukkal annyira vitték, hogy most már három tehenük és néhány libájuk is volt. Igazán szépen gyarapodott a gazdaság, és ezen a vasárnap reggelen vidáman ballagtak volna a templomba, ha a Nils gyerek nem búsítja szívüket.
Az apja azt panaszolta, hogy lusta és hanyag a fiú, az iskolában nem tanul, és olyan tudatlan, hogy jóformán a libákat se meri rábízni.
Az anyjának meg az fájt mindenekfelett, hogy lelketlen és durva, bántja az állatokat, verekszik a gyerekekkel.
„Bárcsak megtörné rosszaságát az Úristen, és megmásítaná a szívét – sóhajtott.– Anélkül csak szerencsétlenné tesz bennünket, és ő se lesz boldog!”
A fiú sokáig tanakodott, elolvassa-e a prédikációt vagy sem? De aztán úgy döntött, hogy most az egyszer jobb lesz szót fogadni.
Elhelyezkedett a karosszékben, és nekifogott. Félhangosan mormogta a szavakat, és mintha ettől elálmosodott volna, érezte, hogy lecsuklik a feje.
Gyönyörű tavaszi idő volt odakinn. Még csak március huszadikát írtak, de itt a vemmenhögi járásban, Svédország legdélibb vidékén már erősen tavaszodott. Még nem zöldelltek a fák, de fakadt, élettől duzzadt minden. Az árkokban vízcsörgedezett, a partokon virágzott a martilapu, a kőfalat befutó gizgaz is csak úgy barnállott, ragyogott.
A távoli bükkös percről percre dúsabbnak, sűrűbbnek tetszett, az ég magas volt, és felhőtlen kék. A félig nyitott ajtón behallatszott a pacsirta trillázása. A tyúkok, libák az udvaron sétáltak, a tehenek el-elbődültek az istállóban, mert oda is behatolt a tavasz szaga.
A fiú olvasott, de nagyon elálmosodott. „Nem akarok aludni, hisz akkor délig se készülök el” – gondolta, és igyekezett nyitva tartani a szemét.
De hogy, hogy nem, mégis elaludt.
Sokára-e, vagy nemsokára – de felriadt valami neszre. Tükröcske állt előtte az ablakdeszkán, és abban jóformán az egész szobát látta.
Mikor most felrezzent, és felemelte fejét, a tükörben látta, hogy háta mögött a láda fedele nyitva van.
Az anyjáé volt a nagy, vasveretes tölgyfa láda, más nem is nyúlhatott bele. Abban tartotta a féltve őrzött, nagyanyótól örökölt régi divatú falusi ruhákat; piros szőttes mind a kettő, derekuk rövid, a szoknya ráncos, a mellrész gyönggyel hímzett. És más ilyen ócskaság is van ott, keményített, fehér fejkendők, nehéz ezüstcsatok, láncok. Ma már senki se viseli, az anyja is gondolta már, hogy eladja, de aztán mégse vitte rá a lelke.
Nils tisztán látta a tükörben, hogy a láda fedele fel van csapva. Nem értette a dolgot. Hiszen az anyja bezárta azt a ládát, mielőtt elment! Még csak az kellene, hogy éppen olyankor hagyja nyitva, mikor a fia egyedül van a házban. Azt nem teszi.
Félelem szorította össze a szívét. Hátha tolvaj lopódzott a szobába? Mozdulni se mert, szinte megdermedt, és csak nézte a tükröt.
Remegett, mert azt hitte, mindjárt előbukkan a tolvaj. De ahelyett valami apró,fekete árnyékot látott a láda szélén. Nézte, mi az, és mennél tovább nézte, annál furcsább volt. Nem akart hinni a szemének.
Az árnyék nem árnyék, hanem valami eleven!... A mindenét!
Egy törpe ül ott, a láda szélén szétvetett lábakkal!