Södergran, Edith: Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

Vágyom a Honba mely nincs sehol,
mert meguntam kívánni mindent mi van.
Ezüst versekben szól nékem a hold
a Honról mely nincs sehol;
a Honról hol csodásan teljesül minden óhajunk,
a Honról hol lehullnak minden láncaink,
a Honról hol sebzett homlokunkat
a hold harmata hűvösíti.
Lázas bolyongás volt az életem,
de egyet elértem s bizton megtaláltam:
utat a Honba mely nincs sehol.

A Honban mely nincs sehol
ott jár tündöklő koronás szerelmesem.
Ki az én szerelmesem? Sötét az éjszaka,
a csillagok remegtek válaszul.
Ki az én szerelmesem? Mi a neve?
Egyre magasodnak az égnek boltjai,
egy embergyermek irdatlan ködökbe fullad,
s válasz nélkül marad.
De az ember maga a tudás,
karját fölnyújtja minden egeken.
S ím jő a válasz: én vagyok kit szeretsz most és mindörökké.