Södergran, Edith: Nordisk vår

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Légváraim hóként elolvadtak,
vízként folytak tova álmaim,
nincs már egyebem abból mit szerettem
csak kék egem s pár sápadt csillagom.
Szél motoz halkan a fák között.
A semmi nyugszik a csöndes tavon.
Virraszt a vén fenyő, a felhőcskére gondol
kit álmában csókolt és ringatott.