Södergran, Edith: Smärtan

Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting...
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva -
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade...
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.

A boldogságnak nincs dala, gondolata, a boldogságnak semmije sincs.
A boldogságot üsd meg, és darabokra hull, mert a boldogság reves.
A boldogság az alvó hajnali kertben lágy susogás,
a boldogság mély mennyei kéken felhő-ábra, átsuhanó,
a boldogság a rét, mely szunnyad a déli verőn,
vagy a végtelen ár meredek sugarak zuhatagában.
A boldogság tehetetlenül alva piheg, nem tud semmiről.
Ismered a fájdalmat? Erős, keze titkon ökölbe szorítva.
Ismered a fájdalmat? Bár szeme sír, nevetése erőt ad.
A fájdalom adja mindazt, ami kell –
tőle kapjuk a holtak országához a kulcsot,
s ő a habozót a kapun szelíden-betaszítja.
A fájdalom adja a gyermeket, ő virraszt az anyával,
s jegyesek gyűrűjét kalapálja aranyból.
A fájdalom mindenen úr, töprengők ráncait ő kisimítja,
ő ékíti lánccal a vágyott nőt s diadémmal.
Ott áll, szeretője szobájából ha kilép a férfi...
A fájdalom kedvenceinek mit is ad még?
Többről nem tudok én.
Tőle a gyöngy, a virág, tőle a dal meg az álom,
tőle van sok ezer hiú csók,
és amaz egy, mely a tiszta valóság;
tőle nem-mindennapi lelkünk, sok furcsa vonásunk
s tőle az élet minden fő adománya:
szeretet s egyedülség és a halál.