Setterlind, Bo: Bonden

Ödslig är gården här på fjället. Och jag är ensam.
Kanske det är sista gången jag skriver en dikt till er.
         Det blir kväll.
Till er, avlägsna stjärnor, vinkar jag ett kort farväl.
Vi existera alla i rymden. Som korn, som brinnande lampor.

         Det skymmer, så jag ser inte
vad jag skriver. Ser bara en skugga,
som söker något i dimman. Det måste vara bonden,
som kommer därnere
                    med lien på axeln.

Elhagyatott a tanya itt a havasok közt. És magam vagyok.
Talán utoljára írok verset tinéktek.
        Esteledik.
Istenhozzádot intek néktek távoli csillagok, röviden.
Az űrben élünk valahányan. Mag gyanánt, égő lámpa gyanánt.

        Alkonyodik, nem látni már
amit írok. Csupán egy árnyat látok,
valamit keresgél a ködben. A paraszt, ki lehet más,
közeleg odalentről
                 kaszával a vállán.