Strindberg, August: Zápor (Åskregn Magyar nyelven)

Det var i peonernas tid

och jasminernas.

Hon Satt vid mitt bord och var blid;

det var blommornas skuld och vinernas.

Vi blandade tanke och blick.

Och ordet det kom och det gick,

ett nät omkring oss det vävde;

vi voro ett, och vi levde

varandras liv som vårt eget;

vi talte med tankstreck förläget,

och frågetecken törhända mest – -

en själarnes bröllopsfest!

Och solen så vackert sken

på jasminerna,

som blandade doft så ren

med vinerna.

Då mörknar det plötsligt till,

och luften blir dov och still.

Nu solen har upphört lysa,

och blommorna slutas, träden rysa.

Vi tystnade, hon tog min hand,

när skräcken helt vår tunga band;

och endast ögat vågade en fråga

om vi nu skulle dö av samma låga…

Då faller sakta tunga stänk

på fönsterrutorna och blecken;

och dropparne de krossas – tänk!

och täcka rutorna med utropstecken.

Nu brast det över husets tak,

och molnen stå i eld och lågor.

Så svarar himlen med ett brak

på barnens alltför dumma frågor.

Pezsgett a friss tavasz szaga,

s a jázmin forrt.

Az asztal túlfelén maga;

szürcsöltük a fényt és a bort.

Szánk és szemünk külön beszélt.

Mindketten féltük a veszélyt,

s szavak hálója vert szakadt

hitünkre közös szálakat.

Aztán lehullt a gát:

a gondolatjelekbe mély

kérdőjelek olvadtak át -

igazi lelki kéj!

Elnéztük a napot,

amint finom

pászmája szétcsapott

boron és jázminon.

Hanem egyszerre végtelen

árnyékba dől az égperem.

A nap felhők mögé búvik,

s a szél huhog, mint egy kuvik.

Elhallgatunk, maga remeg,

némán szorítja kezemet,

csak testéből sikolt a láng -

ha egy máglyába omlanánk!

Ekkor néhány cafrang vakon

bepermetezi ablakom,

s mi nézzük az üveg megett

a fölkiáltójeleket!

Most már villám villámra gyúl,

s e tüzes féreg könnyen öl.

Ily csattanón felel az Úr,

ha balgaság bosszantja föl.