Strindberg, August: Brödet

Han var extraordinarie i Kommerskollegium med 1200 kronors lön. Han hade älskat en ung flicka utan hemgift; av kärlek, såsom han själv förklarade - för att slippa ränna omkring på balerna och gatorna, menade hans vänner. Hur det nu var, parets samliv var till en början lyckligt.
- Vad det är billigt att leva gift, utbrast han en dag, sedan bröllopet var överståndet. Samma summa, som knappt ville förslå, när man var ensam ungkarl, räcker nu åt man och hustru. Det här äktenskapet, det är ändå en utmärkt uppfinning. Man har allting mellan sina fyra väggar: bostad, källare, schweizeri - allt. Inga matsedlar mer, inga drickspengar, ingen nyfiken portvakt om morgonen, när man går ut med sin fru under armen.
Livet log mot honom, hans krafter växte alltjämt, och han arbetade som en hel karl. Han hade aldrig känt sig så fylld av översvallande livskraft, och om morgnarne sprang han ur sängen spänstig och vid briljant lynne; han var som föryngrad.
Efter två månaders förlopp, innan ledsnaden ännu infunnit sig, delgav honom den lilla frun vissa förhoppningar. Ny glädje, nya omsorger, men så ljuva att bära! Det blev nödvändigt att genast öka inkomsterna för att värdigt kunna mottaga den okände världsborgaren. Han gick och skaffade sig översättningsarbete. Små näpna klädesplagg lågo strödda på möblerna, vaggan stod och väntade i tamburen, och den lille ankom frisk och välbehållen till sorgernas värld.
Fadren var i hänryckning; dock kunde han icke värja sig för en viss ängslan, när han såg framtiden i ansiktet. Utgifter och inkomster ville ej väga jämnt. Det blev oundgängligt att inskränka sig i toalettväg. Bonjuren började vitna i sömmarne och skjortbröstet doldes under en heltäckare; byxorna fingo fransar nedtill, vilket ådrog honom förakt från vaktmästarne i ämbetsverket. Vidare fann han sig tvungen att göra sin arbetsdag längre.
- Här måste sättas stopp för småbytingar hädanefter, sade han till sig själv. Men hur skall man bära sig åt då?
Det visste han icke.
Tre månader senare förberedde hans hustru honom i valda ordalag på att hans fadersglädje snart skulle fördubblas. Han blev ej synnerligt glad över underrättelsen. Men det gällde nu att gå sin väg fram, ehuru äktenskapet visade sig vara en allt annat än billig sak.
- Men låt se, tänkte han och såg gladare ut, den yngre ärver den äldres blöjor, inte så? På det viset kostar det ingenting, och för resten skall de väl leva, de likaväl som andra.
Han blev far för andra gången.
- Det går med full fart för dig, utlät sig en kamrat, som var gift karl med endast ett barn.
- Men för fan i våld, vad skall man göra? -
Man skall vara förståndig! -
- Förståndig? Hör nu, min goda vän! Man - gifter sig för att - - jag menar, inte enkom för -
att----------men i alla fall också för att------Nåväl! -
Vi äro nu gifta, och så är den saken klar. -
- Inte alldeles. En annan sak, bror lilla: om - du vill ha råd att gå med nystärkt skjorta och är - angelägen om att få befordran, är det absolut - nödvändigt, att du har byxor utan fransar nedtill och - en hatt, som inte stöter i rödbrunt. -
Och den förståndige viskade förståndiga ord i - örat på honom. -
Så var nu den stackars äkta mannen, som tyckte - sig ha fått det så bra, satt på halv kost. -
Nu börjades villervallan. -
Först kommo överretade nerver, nätterna - sömnlösa och illa gjort arbete om dagen; och så läkaren. - Tre kronor för vart recept. Och ett sådant recept, - du store! Han borde avhålla sig från arbete. Han - hade arbetat för hårt, hjärnan var överansträngd. - Men att göra ingenting, de*t bleve döden för dem - alla! Och att arbeta, det var också döden! -
Och han arbetade! -
En dag, då han satt på ämbetsrummet böjd över - de ändlösa sifferkolumnerna, fick han svindel och - damp till golvet. -
Ett besök hos en läkare, som var specialist - - 18 kronor. Ny ordination: permission på grund av - sjuklighet, en ordentlig ridtur var morgon, och till - frukost biffstek med ett glas gott portvin. -
Rida och portvin. -
Men vad som värre var, en viss kallsinnighet mot - den älskade hustrun steg upp inom honom - han - visste icke varifrån den kom. Han var rädd för att -
närma sig henne, och på samma gång kände han - begärelse efter henne; han älskade, älskade henne - fortfarande, men denna känsla var uppblandad med en - viss bitterhet. -
- Du magrar av, framkastade en kamrat. -
- Jaj iaS tror verkligen jag har blivit mager, - genmälde den stackars gifte mannen. -
- Det var inte det jag ville säga, återtog den - andre. Du spelar falskt spel, gosse! -
- Jag förstår sannerligen inte ett ord av vad - du säger. -
- Att gå med halv sorg, gifta karlen! Akta - dig för sådant, min vän! -
- Ta mig tusan jag begriper något! -
- Ligga upp mot vind, det går inte i längden. - Nej, brassa fullt du, bara, och du skall få se att - allt blir bra igen. Tro mig, jag känner till det där. - Du förstår väl halvkväden visa. -
Notarien lät de goda råden ligga till sig, väl - vetande, att inkomsterna ej ökas i proportion till - barnskaran, men ganska övertygad om, att han nu - hade funnit roten till sin sjukdom. -
Emellertid var sommaren kommen. Familjen - hade flyttat ut på landet. En vacker afton hade - makarna gått ut att promenera på tu man hand längs - den branta sjöstranden, som skuggades av nyss - utslagna alar. De satte sig i gräset, tysta och - nedslagna. Han var mulen och illa till mods; mörka - tankar arbetade i hans värkande hjärna. Livet - föreföll honom som en avgrund, vilken öppnade sig för - att uppsluka dem, alla dem, som han höll så - mycket av. -
De började spraka om att han snart komme -
att mista sin syssla; chefen hade nämligen tagit illa - upp att han begärt ny tjänstledighet. Han beklagade - sig över kamraternas beteende, han kände sig - övergiven av alla, och han led vid tanken på att hon - ledsnat vid honom. -
Nej, för all del, hon älskade honom fortfarande - lika högt som i de lyckliga dar då de nyss hade - blivit förlovade; kunde han tvivla på det? -
Ack nej, men han hade lidit så mycket, han var - inte herre över sina tankar. Och han lade sin - glödande kind mot hennes, smög sin arm om hennes liv - och höljde hennes ögon med heta kyssar. -
Myggorna svävade fram och åter i sin - bröllopsdans ovanom björken, utan bekymmer för de - tusentals små, som deras tillåtna nöjen skulle kasta in i - tillvaron; gäddorna lekte i vassen, vårdslöst - avlämnande millioner av sitt yngel; svalorna kysstes i - flykten mitt på ljusa dagen, allt annat än ängsliga för - följderna av slika oregelbundna älskogsförbindelser. -
I ett nu sprang han upp och sträckte på sig - som efter en lång sömn med onda drömmar, i det - han inandades i djupa drag den ljumma luften. -
- Hur är det med dig? viskade hans hustru - djupt rodnande. -
- Jag vet inte. Men det vet jag, att jag lever, - att jag andas igen! -
Och helt strålande, med klarnat ansikte och - glans i ögonen, sträckte han sina starka armar mot - hustrun, lyfte upp henne som ett barn och tryckte - en kyss på hennes panna. Hans vadmuskler svällde - som på en antik gud, bålen rätade sig spänstig som - ett ungträd, och rusig av lycka och livskraft bar han -
sin kära börda till gångstigen, vid vilken han satte - ner henne. -
- Du förtar dig, älskade, sade hustrun -avvärjande,- i det hon fåfängt sökte göra sig lös från - hans famntag. -
- Ah inte! Jag kunde bära dig till världens - ända, och jag skall bära er alla, så många som ni - äro, eller, tillade han, så många som ni bli! -
Och fulla av glädje gingo de hemåt arm i arm. -
- När allting kommer omkring, älskling, får man - tillstå, att det går ganska ledigt att hoppa över den - där avgrunden, som skiljer kropp och själ. -
- Så du kan säga! -
- Hade jag bara vetat det, så skulle jag ha varit - mindre olycklig. O, de där idealisterna! -
Och de gingo in till sig. -
Den gamla goda tiden börjar på nytt, och den - bättre nya artar sig att bli varaktig. Herrn går åter - på sitt ämbetsrum, och man genomlever en omgång - till av kärlekens vår. -
Ingen doktor mera, och lynnet alltid det bästa. -
Efter tredje dopet finner mannen saken - betänklig och börjar åter det falska spelet med samma - påföljd. Doktor, permission, ridning och portvin! - Man måste göra ett slut. För varje gång yppade sig - en brist i budgeten. -
Alldeles uttröttad, med hela nervmaskinen bragt - ur fogarne, måste han låta naturen ha sin gång. - Och genast steg utgift och sjönk inkomst. -
Visserligen var han icke rik, men fattig icke - heller. -
- Sanningen att säga, gumman lilla, så blir det - här precis samma spektakel igen, sade han. -
- Till en viss punkt, ja, min vän, svarade den - stackars kvinnan, som jämte modersplikterna hade - alla en pigas sysslor att bära på. -
Efter fjärde barnsängen blev det henne för tungt, - och man var alldeles tvungen att taga en barnflicka. -
- Nu får det vara nog, tillkännagav den - tröstlöse maken. Här sätta vi punkt! -
Armodet grinade mot dem, och husets - grundvalar begynte sjunka. -
Och vid trettio år, den fruktbara ålder, då alla - blommor kunde ha anspråk på att befruktas, sågo - de unga makarna sig hänvisade till ett ohyggligt, - nesligt celibat. Mannen vart knarrig, askgrå i hyn och - med blicken slocknad. Hustruns rika skönhet - vissnade, hennes kraftiga barm föll in, och hon hade att - utstå alla en mors lidanden av att se sina barn - anemiska och illa klädda. -
En dag stod hon vid Spiseln och stekte sill, då - en grannfru kom in för att spraka litet. -
- Hur står det till rned frun? började hon. -
- Tack, så där tämligen! Och hur mår frun - själv? -
- Ack, jag är mycket klen! Det är inte stort - bevänt med att vara gift, när man jämt och samt - måste vara på sin vakt. -
- Tror frun att frun är ensam om det? -
A --? --- -
- Vet frun vad han sade åt mig? Man måste - spara oket, sa han. Och jag lider, må frun tro! - Det är just skönt, det här att vara gift! Han eller hon - få erfara det. Det kommer på ett ut. -
- Eller bägge två! – -
- Det tycks inte vara något att göra vid den - saken. -
- Men de lärda då, som smörja kräset på - statens bekostnad. - -
- De lärda, ja, de ha så mycket annat att tänka - på, och för resten är det ju opassande att skriva om - sådana saker; man skulle inte kunna läsa dem högt. -
- Och det vore ändå huvudsaken. -
Varpå de två fruntimren begynte delgiva - varandra sina hårda erfarenheter. -
Nästa sommar fick man bo kvar i staden på - nedra bottnen vid en gränd och njuta av utsikten - över en rännsten, vars stank gjorde, att man ej - tordes öppna fönstren. -
Hustrun arbetar vid nålen i samma rum där - barnen leka; mannen, som måst taga avsked från - ämbetsverket av brist på snygga gångkläder, skriver - rent i ett rum bredvid och brummar över det stoj, - de små föra. Man kastar åt varandra hårda ord - genom dörren. -
Det är pingstdagen, på eftermiddagen. Mannen - ligger på den trasiga skinnsoffan och betraktar - genom rutan ett fönster mitt över gränden. Han ser - där en flicka, som har rykte för dåligt leverne, i färd - med att pryda sig för aftonpromenaden. Bredvid - toalettspegeln har hon en syrenkvast och två - apelsiner. Utan att bry sig om nyfikna blickar, snör hon - till livstycket över sin fasta barm. -
- Det är då inte något dåligt leverne den där - för, sade den till celibat dömde för sig själv, i det han - plötsligt lågade upp. M,an lever bara en gång här - i världen, och man måste leva hur det än bär till. -
Hustrun, som just kommer in i rummet, får syn -
på föremålet för hans iakttagelser. Det flammar till - i hennes öga; den sista gnistan av en utbrunnen - kärlek glimmar under askan och tar form av en - övergående svartsjuka. -
- Tycker du inte att vi skulle taga barnen med - och gå ut till Djurgården? frågar hon. -
- För att ställa ut sitt elände till beskådande? - Nej tack! -
- Men här inne är hett. Jag skall rulla ned - gardinerna. -
- Öppna då hellre ett fönster! -
Han gissar till hustruns tankar och stiger upp - för att själv göra det. Där ute sitta hans fyra - småttingar på trottoarkanten nära invid några avloppsrör. - De trampa i den torra rännstenen och leka med - apelsinskal, som de plockat bland gatsoporna. Han - kände ett styng i hjärtat och gråten kom honom - i halsen; men armodet hade gjort honom slö, så att - han blev stående overksam med händerna i kors. -
Plötsligt kvällde två dyströmmar fram ur - kloakrören, översvämmade rännstenen och vätte fötterna - på barnen, vilka började skrika, halvt kvävda av - stanken. -
- Kläd barnen till att gå ut, men raska på! - ropade han, alldeles modfälld av den hjärtslitande - synen. -
Fadern sköt korgvagnen, som den lille låg i, - medan modern ledde de andra vid handen. De - kommo till Klara kyrkogård, deras vanliga tillhåll - under de mörkstammiga lindarne med lövverket grönt - och frodigt som om marken götts av de lik, som - jordats där. Det ringde till aftonsången. - Fattighusgummor gingo i skock in i kyrkan för att sätta sig in -
i de bänkar, som lämnats tomma av de rika - bänkägarna, vilka vederkvickt sin själ i högmässan och - nu gungade i sina ekipager på kongl. Djurgården. - Barnen klängde på de flata gravstenarne, som voro - prydda med vapensköldar och inskriptioner. -
Makarna slogo sig ned på ett säte nära - barnvagnen, i vilken den minsta låg och sög sin diflaska. - Två hundar, till hälvten dolda av gräset i en - närbelägen grav, hängåvo sig åt sina vårkänslor vid de - helga klockornas klang. -
Ett ungt elegant äkta par, som ledde vid - handen en liten i sammet och silkesspetsar utstyrd flicka, - kom förbi. Den stackars renskrivaren lyfte ögonen - till den unge sprätten och igenkände en f. d. kamrat - från Kommerskollegium; men denne vårdade sig ej - om att hälsa. En känsla av bitter avund gnagde den - förre så häftigt, att han kände sig mera förödmjukad - av denna s. k. oädla känsla, än av sin - beklagansvärda ställning. Hyste han agg till den andre, - därför att denne nu innehade en syssla, som han själv - hade fikat efter? Säkerligen icke. Men det kunde - ju hända, att hans avund vore frånsidan av hans - rättskänsla och att hans lidande var så mycket djupare - som han kände det vara delat av en hel Urarva klass. - Han var övertygad om att de stackars - fattighusgummorna, där de gingo böjda under den kommunala - välgörenhetens ok, avundades hans hustru, och det - var alldeles avgjort, att många av dessa hädangångna - välborenheter, som vilade här i sina grifter med - sköldemärken på, skulle ha avundats honom hans - barn, de som själva måst gå ur livet utan någon - arvinge till fideikommisset. Visserligen har livet - sina brister, men varför skola de feta bitarna tillfalla -
dem, som ha det bra förut, och hur kommer det - till att vinsten alltid stannar hos dem, som inrättat - det stora lotteriet? De arvlösa få nöja sig med - mässan, aftonsångens nämligen (för dem är moralen - avsedd samt de dygder, som föraktas av de andra, - för vilka himlens portar springa upp mot klingande - betalning). Men den gode och rättfärdige Guden då, - som har fördelat håvorna så illa? Bättre hade det - i själva verket varit att leva gott utan en dålig gud, - som till på köpet har varit nog uppriktig att tillstå, - det »vinden blåser vart han (vinden) vill», och - därmed bekant, att han icke befattar sig med våra - angelägenheter. Men utan kyrka ingen tröst under - nuvarande förhållanden! Dock, varför skall man just - hava tröst? Bättre då att inrätta sig så, atl man - ej blir tvungen att anlita tröst. Icke så? -
I dessa funderingar blev han avbruten av att - äldsta flickan bad om ett löv av linden för att ha till - parasoll åt dockan. Fadern hann ej väl stiga upp på - bänken för att bryta av en kvist, förr än en - poliskonstapel i kärv ton anmärkte, att man icke fick - röra träden. Ny förödmjukelse! Och på samma gång - bad konstapeln honom se till, att barnen inte stego - upp på gravstenarna, ty det fanns förordning på att - sådant var förbjudet. -
- Det är bäst vi går hem, utbrast skrivaren - förkrossad. Så mycket besvär man gör sig för de - döde och så litet för de levande! -
Och de vandrade hem. -
Mannen satte sig åter till sitt arbete. Han hade - att renskriva manuskriptet till en akademisk - avhandling om överbefolkningen. -
Han kunde ej underlåta att taga del av innehållet - och började därför läsa häftet. -
Den unge författaren, som tillhörde den s. k. - etiska eller fruntimmersskolan, predikade mot lasten. -
- Vad för en last? sade renskrivaren för sig - själv. Den, i kraft av vilken vi alla kommit till denna - värld; den, som prästen vid vigseln påbjuder genom - orden: »föröken eder och Uppfyllen jorden»! -
Och den unge författaren skrev vidare: Utom - äktenskapet vore släktets förökelse en - olycksbrin-gande last till följd av det sorgliga öde, som väntar de - barn, vilka äro berövade den vård de behöva. Uti - äktenskapet däremot vore det en plikt att giva sina - böjelser fritt lopp. För detta talar bland annat den - omständigheten att lagen giver skydd t. o. m. åt - kvinnans ägg, och det med rätta. -
- Det finns alltså, tänkte skrivaren, en försyn - för äkta och ingen för oäkta barn. Oj, sådan ung - filosof! Och lagen som ger skydd åt äggen! Med - vad rätt lösgöra sig då de små mikroskopiska - tingesterna för varje gång månen byter om uppsyn? - Man borde verkligen ha satt till polis att övervaka - de heliga äggen! -
Alla dessa fånigheter måste han skriva rent med - sin vackraste stil. -
En sådan massa moral, men ej ett ord för att - Upplysa! -
Den moraliska eller rättare sagt omoraliska - meningen med resonnemanget blev: det finns en gud, - som föder och kläder alla i äktenskap födda barn; - en gud i himlen, antagligen, men på jorden? Här - måste man tänka efter! Visserligen lär han en gång - ha stigit ned för att låta korsfästa sig efter fruktlösa -
bemödanden att bringa reda i mänsklighetens - trassliga affärer. Han rådde ej med det. -
Mot slutet skrek den unge filosofen sig hes över - hur den rikliga tillgången på vete är ett oemotsägligt - bevis på att ingen överbefolkning torde vara för - handen och att nymalthusianismens teori vore falsk och - därtill brottslig, brottslig inför såväl borgerliga lagen - som moralen. -
Och den stackars familjefadern, som icke hade - smakat ett vetebröd på åtskilliga år, steg upp och - gick att uppmuntra barnen att svälja i sig den - rågmjölsgröt och blåaktiga mjölk, varmed de fyllde - magen utan att känna sig mätta. -
Det var dystert - inte för att vattgröten var - det värsta, men det gamla präktiga humöret, denna - trollska fe, som visste förvandla den mörka rågen - till gyllene vete, den allsmäktiga kärleken med sitt - ymnighetshorn, var sin kos; den hade dunstat bort, - droppe för droppe. Barnen hade blivit idel bördor, - och den älskade hustrun var nu en förtäckt fiende, - i smyg föraktande och föraktad. -
Och källan till alla dessa olyckor? Bristen på - bröd! Och i samma veva störta nu Nya världens - stora handelshus samman under tyngden av den - alltför rikliga tillgången på spannmål! En riktig - motsägelsernas värld! Det måste alltså förefinnas en - bristfällighet i det sätt, varpå brödet är fördelat. -
Vetenskapen, som intagit religionens plats, har - intet svar att giva därpå; den bara konstaterar - faktum och låter barnen dö av hunger och föräldrarna - av törst,