Tranströmer, Tomas: Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:

"Vi ger oss inte, men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Fekete nap végén Haydnt játszom

és derűs meleget érez a kezem.

Kedve van a billentyűknek. Lágy kalapács üt.

Zöld a hangja, élénk és nyugodt.

Van szabadság, mondja a hang,

s hogy a császárnak nem fizet valaki adót.

Haydn-zsebembe csúsztatom kezem,

azt utánozva, aki nyugalommal néz a világra.

Felvonom a Haydn-zászlót – és ez azt jelenti:

"Nem adjuk meg magunkat. De békét akarunk."

Lejtőn álló üvegház a zene,

hol kövek szállnak, kövek gördülnek.

És a kövek átzuhognak a házon,

de mindegyik ablak ép marad.