Tranströmer, Tomas: Az elfelejtett kapitány (Den bortglömde kaptenen Magyar nyelven)
Den bortglömde kaptenen (Svéd)Vi har många skuggor. Jag var på väg hem i septembernatten då Y klev upp ur sin grav efter fyrti år och gjorde mig sällskap.
Först var han alldeles tom, bara ett namn men hans tankar sam fortare än tiden rann och hann upp oss.
Jag satte hans ögon till mina ögon och såg krigets hav. Den sista båten han förde växte fram under oss.
Framför och bakom kröp atlantkonvojens fartyg de som skulle överleva och de som fått Märket (osynligt för alla)
medan sömnlösa dygn avlöste varann men aldrig honom - flytvästen satt under oljerocken. Han kom aldrig hem.
Det var en invärtes gråt som förblödde honom på ett sjukhus i Cardiff. Han fick äntligen lägga sig ner och förvandlas till horisont.
Adjö elvaknopskonvojer! Adjö 1940! Här slutar världshistorien. Bombplanen blev hängande. Ljunghedarna blommade.
Ett foto från början av seklet visar en strand. Där står sex uppklädda pojkar. De har segelbåtar i famnen. Vilka allvarliga miner!
Båtarna som blev livet och döden för några av dem. Och att skriva om de döda är också en lek, som blir tung av det som ska komma.
|
Az elfelejtett kapitány (Magyar)Sok körülöttünk az árny. Mentem hazafelé a szeptemberi éjszakában, mikor Y. negyven év után kilépett a sírjából, s mellém szegődött.
Először egészen üres volt, egyetlen név volt csupán, de gondolatai az időnél gyorsabbak voltak, utolértek bennünket.
Belenéztem két szeme távcsövébe, s a háború tengerére láttam. Utolsó hajója alánk materializálódott lassan.
Előttünk s mögöttünk az atlanti konvoj hajói, a túlélők, akiket az emlékezete megőrzött (számunkra láthatatlanul).
Álmatlan éjszakák váltogatták egymást, róla lemondtak - Az impregnált kabát alatti úszómellény sem tehetett csodát. Sosem ért haza.
Egy cardiffi kórház ágyán vérzett el valami belső sírásban. Feküdt, horizonttá válhatott végre.
Isten veletek, tizenegy csomós konvojok! Isten veled, 1940! A világtörténelem itt véget ér. A bombázók függve maradnak az égen. A hangafüves puszták virágoznak.
Egy század eleji fényképen tengerpart látszik, s áll hat matrózruhás fiú, karjukban kicsiny vitorlás hajó. Micsoda komoly arcok!
Néhányuk nemcsak kedvét, halálát is lelte a hajójában. S holtakról írni kicsit most olyan, mint az a játék ott, a parton, a készülő vihar előszelében.
|