Kellgren, Johan Henric: Dumbom úr élete (részletek) (Dumboms leverne Magyar nyelven)
|
Dumboms leverne (Svéd)Go herrar, länen mig ert öra till salig Dumboms leverne. Om det ej ledsnar er att höra, så tör det roa er kanske.
Han föddes, enligt ödets domar, hel naken hit på jordens ring. Men sen han kom till rikedomar, så brast det honom ingenting.
I vaggan hade han med nöd en gammal käring, som såg om sig. Vart därför illa sjuk - men kom sig, och levde sen allt till sin död.
Till karaktären from och god, var han ej snar att bliva retad, men sågs han någon gång förtretad, så var det uti vredesmod.
Det fel han haft i ungdomsvåren, att vara pojke förr än karl, man ganska visligt anmärkt har, men detta fel försvann med åren.
Till ingen man han avund bar, han såg väl ganska snett på alla. Men det bör man ej lastbart kalla, ty han var vindögd, stackars karl.
Man även mycket folk hört klandra, att han dem över axeln sett. Om det så är, så har det skett för det han längre var än andra.
Ett muntert lag han gärna väljde, men hatade allt fåfängt snack. Teg nästan alltid när han sväljde, och sväljde alltid när han drack.
I Par Bricole han aldrig hunnit bli något särdeles stort ljus. Ty mestadels man honom funnit plakat, utav ett enda rus.
Som auktor skrev han kors och tvärs, höll tal i Gränna, tal i Trosa. Om någon gång hans vers var prosa, så var hans prosa aldrig vers.
I stilen var han älskare utav det tydliga och lätta. "Ty", sade han, och det med rätta - "ju simplare, ju enklare".
I Dumboms ungdomstid begav sig att han predikade en gång, men hans predikan var ej lång, ty han vid ingången kom av sig.
En annan skulle blitt förbannat brydd vid en sådan händelse. Men Dumbom fann sig ett, tu, tre, och slöt precist där som han stannat.
På sina resor han förnam, hur väl försynens nåd reglerat, som floder över allt placerat där stora städer stryka fram.
Också - om ej hans dagbok ljuger - skall på gästgivargårdarna i Småland ätas mycket bra, ifall man matsäck har som duger.
God kunskap salig Dumbom hade om både människor och djur, och märkligt var det som han sade en gång, om kräftornas natur.
Hans ögon syntes tårar pressa då de i kitteln sprattlade. "Nej, ingen dör så grymt som dessa", skrek han, "ty de dö levande."
Teologien höll han på i tretti år med, vid sin pipa, men kunde aldrig rätt begripa vad ingen mänska kan förstå.
I politiken var hans tro, vad ingen bonde plär förgäta, att om man mjölka vill sin ko, bör man ock ge den till att äta.
Uti moralen kom han fram med den besynnerliga lära, att det som gör var mänskas skam kan aldrig göra någons ära.
Som physicus han vågat hysa en tanka, något djärv kanske - han trodde ljuset skapt att lysa, och mänskans öga för att se.
Men som han uti allt for varligt, så medgav han, försiktigtvis, att ljus för tjuvarna var farligt, och för en blind av ringa pris.
Hans tanka var - evad man säger till bördens lovord och försvar - att den förtjänst en mänska har är ingen ann, än den hon äger.
En hans finansplan väl förtjänar att nämnas för sin nyhets skuld. Den lyder så: "Ju mer man länar, dess mer man sätter sig i skuld."
Också i metaphysican var Dumbom en förfärlig bjässe, ty det var han, som skillnan fann emellan esse och non esse.
Spörj, forskare, så långt du gitter, vad residens som själen har. Det bästa svar blir Dumboms svar: "Min vän, hon sitter där hon sitter."
I medicin höll Dumbom för, evad man därom må glosera, att den helt säkert nytta gör åt medici om intet flera.
En stor spektaklernes patron, fann Dumbom, att hos oss som andra, man därvid sällan har att klandra, förutom pjäsen och aktion.
Man hört hur mången auktor skriker när minsta fel bestraffning fann. Men Dumbom tålte lätt kritiker, så snart de rörde någon ann.
Om han ej sjöng så satans bra, så kom det mest av den resonen, (precist som i vår Opera) att salig Dumbom ej höll tonen.
Men det vari han lyckats bäst var konsten att ta ut charader, som man kan se av nästa rader i svaret till en näsvis präst.
Jag tror, att prästen hette Trälund ... Lik, gott! ... "Mitt första" , sade han, "är fä - mitt andra hund." "Minsann", föll Dumbom in, "ert hela - fähund.
Om i joujou de Normandie han ej som mästare briljerat, bör han ursäktas däruti, ty spelet var ej inventerat.
Att vara gift och vara slav, höll han för samma i det mesta, och ibland äktenskap det bästa det äktenskap, som ej blir av.
Må vem som kan, och vem som vill, sin flykt åt högre rymder spänna, den vise Dumboms sats var denna: "Jag lever helst, när jag är till."
Vår Dumbom lade sig en afton helt frisk och sund till själ och kropp, men steg om morgon stendöd opp - O vandringsman, "gnothi seauthon!"¹
|
Dumbom úr élete (részletek) (Magyar)Jó urak! halljátok figyelve boldogult Dumbom életét. Ha nem veszitek szívetekre, szórakoztok is rajta még.
A sors akarta: e világra anyaszült pőrén jött szegény; de mert gazdagság, pompa várta, ezt kiheverte könnyedén.
...Ifjúkorban egy kis baj érte: előbb lett gyermek, mint kamasz, bárki láthatta rajta ezt; de ez is jobb lett évről évre.
Nem volt irígye senkinek, bár görbén nézett minden embert, de vétket ebben senki nem lelt: szegény kancsal volt módfelett.
Ám volt, ki ellene így áskált: lenézi az embereket. Ha ez így volt, azért esett, mert hosszabb volt mindenki másnál.
Vidám témákban kedve tellett, de fecsegést el nem viselt, majd mindig hallgatott, ha nyelt, és mindig nyelt, ha inni kellett.
...Mint író, használt sok papírt, előadást is tartva persze, de néha próza lett a verse, és verses prózát sose írt.
„A stílust - írta egyhelyütt – úgy szeretem, ha tiszta, könnyed (írtak ily bölcset már a könyvek?), mert a szimplább - az egyszerűbb.”
...Utazgatván szemébe tűnt a gondviselés bölcsesége, hogy folyóit oda tévé le, ahol nagy várost lelhetünk,
s - ha nem vezet naplója félre – hogy Småland fogadóiban kinek bő ételzsákja van, az jó nagyot ehet ebédre.
A boldogult nagy ismerettel bírt állat és ember felől; hallgassuk csak, mint adta egyszer a rák természetét hírül:
szeméből könny hullt, látva, hogy a fazékban rákok nyüzsögnek: „A legszörnyübb halál az ott - sírta mert élve halnak ők meg!
Pipával, harmincévesen teológiát járt merészen, de sose fogta azt fel ésszel, amit nem ért meg senki sem.
Politikai véleményét minden paraszt jól ismeri: ha fejni akarod tehénkéd, legjobb, ha enni adsz neki.
A morálnak is mélyire hatolt, és ezt találta végre: mi szégyent hoz mindenkire, nem válhat senkinek becsére.
Mint fizikus, sok kutatásra - kissé merészen, úgy hiszem – mondá: a fény világításra és látásra való a szem.
De mert nem volt könnyelmű lélek, hozzátette óvatosan: a fény a tolvajnak veszélyes és a vaknak haszontalan.
Ügy gondolta - bármit döröghet, ki a nemességért perel – mindenki annyit érdemel, amennyije van, semmi többet.
Pénzügyi terve nagy figyelmet újdonságáért érdemel; így szól: ha több kölcsönt veszel, tartozásod több lesz, figyeld meg.
S a metafizika - igen! ott jutott ám elméje messze: ő fedezte fel, hogy miben különbözik esse s non esse!*
Keresd, kutasd, a túlvilágon hol lel majd a lélek helyet! Övé a legjobb felelet: „Hát ott lesz, ahol lesz, barátom!”
A gyógyászatról Dumbom úr tartja: - írjon más bármi glosszát – annak vitathatatlanul csupán az orvos látja hasznát.
Házasnak lenni s láncra vertnek, az számára egy s ugyanaz, s a legjobb házasság csak az, amelyből soha semmi sem lett.
Fennkölt magasra tárja csak szárnyát, ki tudja és akarja, bölcs Dumbom úr így szól csak arra: „Inkább élek, amíg vagyok.”
Testben-Iélekben friss erő, egy este lefeküdt a jámbor, és reggel holtan kelt fel ő – gnóthi szeauton**, földi vándor!
* Esse, non esse - lenni, nem lenni. **Ismerd meg önmagad! (Khilón)
|