Heidenstam, Verner von: Hemmet

Jag längtar hem till skogen.

Där finns en stig i gräset.

Där står ett hus på näset.

Var plockas under träden

så stora rosenhäger,

var gungar blåsten säden

med sådant sus som hemma?

Var bäddas så mitt läger

vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?

Var leva mina döde?

Var lever jag i njugga

och långa år, som väva

av gråa garn mitt öde?

Jag lever som en skugga,

där mina minnen leva.

Träd huset ej för nära,

fast portarna stå låsta,

fast deras trappsteg bära

av alla sammanblåsta

och torra löv en matta!

Låt andra röster skratta,

låt nya flöden skumma

i brons förvuxna dike,

och bär mig till de stumma!

Jag sitter dock där inne

vid fönstret, själv ett minne;

där är mitt kungarike.

Säg aldrig, att de gamla,

när de sitt öga sluta,

att de vi övergiva,

att de, som vi förskjuta,

snart doft och färg förlora

likt blommorna och gräsen;

att vi ur hjärtat riva

ett namn, som från din ruta

ett gammalt damm du blankar!

De resa sig så stora

som höga andeväsen.

De överskygga jorden

och alla dina tankar,

som, hur din lott är vorden,

var natt till hemmet vända

likt svalorna till nästet.

Ett hem - det är det fästet

vi rest med murar trygga,

vår egen värld, den enda

vi mitt i världen bygga.